Det första steget inför redigeringen är att logga det inspelade materialet. Med loggning menas att titta igenom det man har filmat, välja ut de bitar som ska tas in i redigeringen och att föra protokoll över in- och utgångar på de scener man skall redigera.
Att logga är ett tråkigt och tidsödande arbete, men det blir roligare om kassetterna är väl märkta och varje band åtföljs av ett ordenligt fört
inspelningsprotoll, där godkända scener ringats och inklippsbilder noggrant listats. Endast de ringade tagningarna loggas. Rationellast är också att inte logga inklippsbilder förrän redigeraren vet vilka bilder som behövs. Restriktiv loggning och rationell planering underlättar och sparar tid i redigeringen.
Professionellt använder man speciella loggningsprogram i datorn som automatiskt sparar listor med tidkoder för varje in- och utgång. Dessa listor skickar man sedan till redigeringen via nätverket eller tar med sig på diskett. Redigeringssystemet kopierar då enbart in de sekvenser som behövs från originalbanden. Systemet säger själv till när man ska byta band, och sparar varje sekvens som ett separat klipp på hårddisken. Loggningsprogrammet kan också skriva ut papper där man ser stillbilder ur sekvenserna samt namn och längd på varje klipp.
 Att logga är tråkigt och tidsödande | |
| |
Tidigare var det vanligt att man gjorde en
förredigering, en skiss utförd på enklare utrustning än den slutliga redigeringen. En klipplista (EDL, edit decision list) med exakta tidkoder för varje bildväxling togs sedan in till slutredigeringen där filmen färdigställdes. Modern hårddiskbaserad redigering har gjort skillnaden mellan för- och slutredigering blivit mindre tydlig. Men fortfarande är det vanligt att man först kopierar in materialet på hårddisken i en lägre upplösning (till exempel DV25) som används under redigeringsarbetet. Sista steget innan mastring, efter att all redigering är klar, blir då att
batcha om, att kopiera in materialet i full upplösning.