Efter de flesta tv-program brukar följa en lång, lång lista på alla de som på något sätt medverkat vid programmets tillkomst. En sådan lista kallas
eftertext,
sluttext eller
credits. Texten skapas elektroniskt i en grafikdator. Tidigare gjordes texterna för hand och gnuggades fast på tunn kartong som rullades förbi en kamera, manuellt eller elektriskt. Därför kallas ibland sluttexterna för
rulltext eller
rulle. De rullar förbi, oftast uppåt, i rutan.
Många är de missöden med rulltextmaskinen som äldre tv-arbetare kan berätta om. Ibland "kalvade" textrullen och halkade snett i tv-rutan. Eller så kunde rulltextmaskinen haka upp sig och köra texten i rasande fart.
En del tv-tittare undrar om det verkligen måste vara så många för att det ska bli ett tv-program? Svaret är förstås ja. Men måste då alla dessa människor figurera i sluttexten? Som tittare bryr man sig sällan om medarbetarnas namn. Men eftertexterna fyller en funktion. Många i tv-branschen är frilansare och beroende av att visa upp sitt arbete. Att förekomma i en creditlista kan generera nya jobb. Man annonserar helt enkelt ut sitt kunnande.
Ibland, särskilt i en del utländska produktioner, förekommer att utformningen av credits regleras i de medverkandes kontrakt. Det kan gälla såväl artister som tekniker och programmedarbetare. Creditlistans uforming kan från de ansvarigas sida vara ett sätt att visa uppskattning mot medarbetarna.
För tittarnas del är det viktigt att veta vem som har ansvar för produktionen. Är det något i innehållet man vill diskutera, så vet man vem man ska vända sig till. Ytterligare en aspekt kan vara den historiska. För framtida forskning kan sluttexten vara den enda källan som informerar om vilka som arbetade med produktionen. Kanske kan den tv-intresserade också ha en del att hämta i en utförlig sluttext.
Hur utformar man då eftertexterna? I tv-sammanhang brukar man börja med medverkande, sen kommer teknikerna, sen ateljépersonal och grafiker, sen kanske musiker och sist redaktionen. Allra sist kommer de som har yttersta ansvaret för produktionen. Ju senare på rulltexten desto högre rang brukar gälla. Därför kommer chefer som projektledare, producent och ansvarig utgivare oftast sist på listan. Men man kan också välja en helt annan ordning och tillämpa andra regler om det av någon anledning passar bättre.
Har man väldigt många medarbetare kan man dela upp texten så, att de som producerat inslag förekommer med sina credits i just det inslaget istället för i eftertexterna. Så gör man till exempel i nyhetsinslagen i Rapport. I en lång serie kan man köra en kort version av listan efter varje del och spara den långa utförliga creditlistan till seriens sista del. Ett annat sätt som kanske är litet grymmare är att sätta en gräns så att bara de som medverkat i en viss andel av programmet får vara med i sluttexten. Man kan räkna 50 procent av sändningsminuterna eller kanske 50 procent av inspelningstiden. Ett sådant kriterium kan dock ge orimliga effekter och drabba orättvist.
När man gör en creditlista gäller det att hålla huvudet kallt och inte skapa någon sorts tacksamhetsskuldsorgie till alla och envar. En viss urskillning behövs om inte listan till sin storlek och längd ska bli direkt plågsam för tittaren.